Återetablering av rovdjur, rovdjursförvaltning, och legal skjutning av varg

Vårt land har upplevt en genomgripande förändring i populationerna av stora rovdjur. På trettiotalet fanns det ungefär 130 björnar i Sverige och nu uppgår populationen till 2500-3000 individer. Då jag började röra mig själv i skogen för ungefär två och ett halvt decennium sedan fick vi vår första vargföryngring i modern tid. Nu har vi runt 16 kända årsföryngringar i Skandinavien. Stammen breder ut sig så att sydligaste revirmarkerande paret nu finns kring Marks kommun i Västra Götalands län. Populationen av varg har på denna tid ökat från tre till drygt 150 etablerade individer. Man kan inte säga något annat än att det har varit en framgångsrik återetablering av björn och varg i vårt land. Vargstammens utbredning styrs av en strategi att populationen ska växa utanför renbetets åretruntområde tills delmålet 20 årsföryngringar är uppnått, sedan ska stammen hållas på denna nivå under tre år för att därefter utvärderas. Björn- och lodjursstammen har uppnått en sådan numerär att den regleras i skyddsjakt där ett beslutat antal individer ska fällas varje år. Utöver denna planerade jakt kan statliga beslut tas på skyddsjakt i speciella fall. Genom § 28 jaktförordningen får även en enskild person i vissa fall fälla rovdjur som dödar eller riskerar att döda tamdjur.

Det måste i detta sammanhang belysas att det väsentliga i viltförvaltning är förvaltning av populationer till skillnad från det fokus som presenteras i våra medier, där vi endast ser individer, jag återkommer till detta. Oavsett vad man tycker om rovviltstammarnas tillväxt så är populationerna här för att stanna då de har ett starkt skydd i lagstiftningen, inte minst på grund av vårt medlemskap i EU. Jämför vi oss med Finland så har de blivit stämda till EG-domstolen i Haag efter en i EUs ögon alltför frikostig jakt. Likaså Estland har fått propåer angående deras vargjakt efter sitt inträde. Sverige bör ha det ännu svårare att reducera vargstammen då invandringsmöjligheterna från Rysslands starka stam, jämfört med Finland och Estland, är mycket mindre. Med anledning av populationens starka skydd tycker jag inte att man ska förfasa sig över de två vargskjutningarna som skett nyligen, den ungvarg som nyligen fälldes efter beslut om skyddsjakt och den varg som i veckan fälldes utifrån paragraf 28. Detta eftersom det är individer som dödats i en stam som är under tillväxt.

Det jag däremot kraftigt förfasar mig över är den attityd som visar sig efter händelser som den när Bullmarksvargen sköts i söndags. I detta fall verkar det röra sig om en renägare som skjutit vargen då den angrep en flock renar, något som den även gjort vid tidigare tillfällen. Agerandet, att fälla vargen, är förenligt med gällande lagstiftning, rättsprövning med rubricering grovt jaktbrott är initierad och precis som vid annan rättsprövning så ska den åtalade anses vara oskyldig tills annat bevisats. Kommer rätten fram till att händelsen är att betrakta som grovt jaktbrott är minimistraffet sex månader i fängelse, så det är inte något tandlöst ajabaja som ärendet riskerar att rinna ut i. Ser man vilka kommentarer som haglar i diverse inlägg efter att tidningar rapporterat händelsen blir jag förstummad. Skulle vi acceptera att en annan folkgrupp kränks på detta sätt?